Jag måste få skriva ut mig! Ja, jag vet vad klockan är. Och att jag egentligen bör sova.

Att du inte finns kvar på jorden... Jag kan inte förstå det, att du inte ligger utanför din bur under trädet.

Några dagar efter att du dog kände jag det, även fast jag var tre timmar ifrån dig. Jag har ingen aning om hur men det var liksom som att någonting inom mig försvann. Och nu, när jag fick reda på att du verkligen är död, borta föralltid. Det går inte att förklara hur det känns.

Jag önskar du bara kunde komma tillbaks, jag klarar mig inte utan dig, för du är en bit av mig. Den där pusselbiten som saknas. Du har varit med under halva mitt liv, du var först på plats när jag hade ramlat och brutit armen. Du stod du brevid mig. Och då kändes allt bättre. Du var den som kunde allt om mig, jag tror inte ens mamma eller pappa kan så mycket. Jag kunde sitta i timmar utanför dig och bara prata.

Jag läser nu mina "händelseböcker", en sån jag skrev i när jag var liten. Det mesta handlar om dig, jag har ritat och skrivit om dig.

Jag vet att alla fina minnen vi har kommer att finnas i mitt hjärta för alltid, egentligen tror jag att vi inte hade några dåliga minnen.

Jag kommer ihåg den perioden du var sjuk, så sjuk att varje morgon sprang jag upp och ut till din bur, bara för att kolla att du fortfarande levde. Och att jag alltid var rädd att komma hem och att du skulle ligga helt stilla, eller att vi skulle vara tvungna att avliva dig.

En hjärtattack, hur kunde du få det? Av rädsla eller av ålderdom. Jag förstår inte, du klarade dig igenom så mycket.

Och just när vi hade flyttat, det känns som att det är mitt fel. Att jag lämnade dig.

Du ska veta att när du dog, dog en liten bit av Emma Elisabet Schröder Wagner.

Jag önskar jag hunnit säga Hej då.

Men gud vad tråkigt vi glömmer honom aldrig!

(seriöst började jag gråta när jag läste detta!<3333)

Hoppas att det blir bra igen!<333